Ja vad ska man säga... finns inte mycket att säga.

John Blund lyser med sin frånvaro.

Men idag är det onsdag och vi är halvvägs mot helgen!   

Inga stora planer för dagen - en promenad med Annika P väntar,

ev fika med en annan nära vän, i vanlig ordning lite normalt "hemmaplock" - jo för sjutton - tvättstugan om ett par timmar.

Men jag laddar maskinerna och sen tar Amanda hand om resten medan jag är ute med Freja.

Det är en dotter att vara stolt över!   

Ja jag är stolt över alla mina barn och bonusbarn!

Jag är lyckligt lottade som har så fin familj.

Ett x där relationen fungerar för det mesta perfekt.

Inte mycket att klaga på!

Trots allt är jag lyckligt lottad.

Jag har också utlovat lite mera om Herr Fibbe så  det kommer här.

Alla har inte allt medans en del har dubbelt...

Ett dygn i mitt liv

Vaknar med värk efter en splittrad nattsömn.

Värk i hela kripen, svårt att gå upp, trötthetskänsla.

Känner mig aldrig pigg eller utvilad.

Värken förvärras t ex av: väderomslag, belastning, stress, snabba promenader, förkylning, magbesvär, långa resor..

Med lite tur kan värken lindras av: värme, vila, medicin, massage, bad/dusch, riktig sittställning i soffa/fåtölj. 

Sover ytligt om alls., kan bli tvungen att kliva ur sängen för att få någon vila alls. 

Väcks av värken, känner mig alltid trött, sover i etapper.

Är alltid morgonstel, blir stel också om jag sitter för länge eller på fel stol. 

Kan inte sitta eller stå för länge åt gången. 

Har oftast ett eller flera av följande symtom: huvudvärk som kan gå över i migrän om det inte startar med migrän, yrsel, synproblem, koncentrationssvårigheter och allmänt virrig....

En del har problme med tarm, blåsa, svullnadskänsla (synliga problem), domingar och stickningar i händer, armar, ben och fötter  - även  under fötterna, lätt feber, kalla fingrar och händer, har svårt att hålla i saker, tappar och fumlar, kan inte bära saker.

Ibland kan det vara omöjligt att gå till affären utan man behöver hjälp. 

Försämrat närminne från att ha haft ett gott minne.

Får väldigt ont om någon stöter till mig eller tar för hårt i mig, det räcker med en vänskaplig klapp för att det ska smärta.

Som tur är inte alla dagar lika illa.

Jag har nästan dagligen en trötthetskänsla i kroppen.

Det kan kännas som om jag skulle falla ihop, när som helst. 

Vissa dagar är det omöjligt att vara bland folk, paniken kryper och det blir bara jobbigt. 

Kroppen kan ibland också kännas tung som bly, den vill inte följa med.

Allt det här och lite till påverkar vårt psyke och paniken och depressionen ligger och lurar.

Ovanstående är bara ett axplock om hur det kan vara.
Texten är skriven i jag-form men jag har inte allt alla dagar, en del har jag inte alls.

Jag har efter alla år också hittat en modell som åtminstone fungerar skapligt för att jag ska ha ett så bra liv som möjligt.

Eftersom det kan vara svårt att få något gehör från sjukvården så får man proa sig fram.

Lära sig sätta gränser och ta vara på dagen som den är.

En del personer med fibromyalgi kan t ex inte gå i skogen pga det ojämna underlaget.
Jag mår bäst av det mjuka som finns i skogen MEN det får inte vara för långt eller asbolut inte gå fort för då är det riktigt kört.

Att gå promenader överlag underlättare min dag.

Att släppa på en del "måsten" är också något man bör lära sig men för en perfektionist är det jobbigt och tar tid.

Vi blir inte sämre av att röra på oss men det behöver oftast vara i mjukare form av motion....

Här får man helt enkelt prova sig fram.

Inte nog med att man ska lära sig själv, omgivningen ska också lära sig hur man funkar och alla klarar inte det.

Vissa relationer försvinner - så är det bara.

Det är svårt med fibromyalgi, det syns ju inte utanpå...

Däremot kan famljen ganska snabbt lära sig SE hur dagsformen är, OM de vill.

Det som är "bra" med fibromyalgi är att vi blir inte sjukare av att göra saker så länge det sker på våra villkor.

Att hålla igång både kropp och själ är bara bra men blir det för mycket så kan det bli en dag eller fem där kroppen verkligen går i strejk.

Jag har haft dagar där jag har gråtande krypit till toaletten för gå har inte varit att fundera på, att få ångest över tanken på att ta på sig kläder för det gör så jävla ont, att inte klara av att svara i telefon för jag vill bara vara ifred.

Dessa dagar är tunga!

Hur klarar jag då av att ha Freja?
Ja den frågan har jag också klurat på.. men det är så att tack vare henne så håller jag igång både kropp och skalle.

Hon behöver aktivering och få komma ut VARJE dag och då får jag helt enkelt prioritera.

Sen ger hon mig så otroligt mycket tillbaka, att se hennes blick när vi ska gå ut, när hon ser att vi ska till landet, när hon vet att vi möter kompisarna, när träningsväskan kommer fram är obetalbar.

När hon trött och nöjd till både kropp och själ ligger på mitt bröst och jag får den där tunga, djupa sucken gör mig varm inombords.

När jag får vara med min hund (eller andras) "glömmer" jag värken för stunden.

Det är ingen som kräver att jag ska ha ett tipp topp hem mer än jag själv då...

men jag har lärt mig genom åren att plocka bort sådant där som inte är nödvändigt i dag eller så har man sådana underbar barn som hjälper till med det som måste göras.

Barnen och hunden(arna) går i första hand.

Det är ingen som tackar mig för att jag dragit runt på snabeldraken och sen blir liggande med tårarna rinnande...

Det här är inget som går fort, det är en process att lära sig lägga om sitt liv och välja bort det som inte funkar.

Jag har tagit upp det bara för några dagar sedan det här med att jag har ett behov av att vara ifred.

Jag fick så klart en fråga då hur jag kan ha ett förhållande...

Ööö ja det är inte svårt.

Jag väljer då bort andra saker, som att kanske vara mindre social med vänner.

Trots allt ligger familjen mig närmast!

Med totalt 7 barn och två hundar så finns det vissa dagar inte ork till mera.

Nu bor ju inte alla sju här men de finns alltid hos mig.

Dag som natt!   

Visst finns det mediciner att få men de har oftast en del biverkningar som inte är så trevliga. 

Det kan ta tid innan man hittar de mediciner som funkar, ibland känner man sig som en försökskanin.

Nu får det vara nog för stunden - kanske kommer mera i eftermiddag men det visar sig. 

//Annika

Att leva med Fibromyalgi är ingen dans på rosor.

Många anser fortfarande att det är så att vi som har Fibbe bara spelar för det syns ju inte. 

Här kommer ett brev som säger väldigt mycket men inte allt.

Hej!
Mitt namn är Fibromyalgi. Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är nu din följeslagare för resten av ditt liv.

Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attacker dig var, när och hur jag vill. Jag kan orsaka  dig våldsam smärta eller om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt.

Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul. Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället.

Försök att ha kul nu!
Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte.

Jag kan få dig att darra inombords, få dig att frysa eller svettas  medan andra känner välbehag.

Ja visst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag kan jag ta det ifrån dig också.

Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri ifrån eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse eller trauman?

Hur som helst, jag är här för att stanna. Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig.

Jag skrattar så jag kiknar!

Försök du bara!

Du komer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt. Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energitabletter, tillsagd att du lider av ångest eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig.

Och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattande livet är varje dag.

Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag afår dig att må och om vilken utmattande sjukdom jag är.

En del av dem kommer att säga saker som: "Äh, du har bara en dålig dag!" eller "Ja ja, kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 år sedan."  utan att höra att du faktiskt sa 20 dagar sedan, en del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och glömt vad det var du skulle säga härnäst.

Avslutningsvis (jag hoppades kunna hålla denna del hemlig men jag antar att du redan listat ut det) den enda plats du kan få någon support eller förståelsefrån, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI.

Högaktingsfullt

Din Osynliga Kroniska Sjukdom.

(Källa: Okänd)

Att inte bli tagen på allvar, att folk bara fnyser, säger åt en att ta sig i kragen till och med sjukvården är så otroligt kränkande. 

Idag är det lätt att tappa tron på allt och alla och då om någon gång är det viktigt att ha en stabil familj som stöttar och finns där.

Alla har inte det...

Vi som har Fibbe visar oss inte ute när det är som värst, vi väljer ofta att hålla oss från människor, vi går många gånger in i oss själva och väntar ut anfallet.

Det är lätt för omgivningen att tro att det inte är något fel på oss för de ser oss inte det där mindre dåliga dagarna. 

Mina nära både hör och ser när det är illa och det är ingen idé att ens försöka låtsas som om allt är ok... 

Jag har provat - tro mig men jag får på nöten direkt!
Tack och lov för det...

Nätter när det gör så ont så tårarna bara rinner är det inte många som ser, när varje steg skjuter pilar genom kroppen, när det känns som att gå på 1000 nålar, när varje klädesplagg bränner mot huden, när att fixa mat är ett helt projekt är det lätt att hålla sig för skratt.

Det är min vardag!  

Men jag vill inte klaga, det finns de som har det så mycket värre.
Jag kan gå och kommer så alltid att kunna göra...

Jag har en familj som stöttar mig i allt jag gör, som lyfter mig när det är för tungt, som finns där i alla lägen.

Jag är inte ensam!

Till mina nära och kära:

Jag älskar er och tack för att ni finns där!

Ja idag är det verkligen så att vårkänslorna flödar åt alla håll och kanter.

Solen skiner, himlen är blå och även om det blåser lite så är det ändå helt underbart!

Vi har hunnit med att ha besök av gospojken Fernando & matte Jeanette!

Så roligt att ses och hundarna funkar så bra. 

Vi gick Vivallaringen och sen på väg hem så var jag in och handlade medan Jeanette vaktade hundarna.

Självklart landade det varsit grisöra till vovvarna i korgen.
Fernando tog mer än gärna emot och lade sig för att äta upp det.

Freja - Surmulan - däremot tog sitt först upp i min säng men sedan kom hon på att det skulle nog ligga i Amandas säng.

Där fick det ligga och hon sneglade allt på Fernandos...

NU när vi är ensamma passar det damen att käka det...toka!

Efter lite fika och tjatter - ett mycket givande samtal på alla plan så tog vi en kort, kort promis i det vackra vädret.
Så förbaskat svårt att gå in men jag har lite att pyssla med så jag har inget val men det lär bli minst en långpromis till i eftermiddag.

Vårkänslor ja...

Vad innebär det?

Allt vaknar till liv, folk som fä.

Alla blir gladare och ett annan fenomen är att jösses vad mycket hundar det finns i vårt samhälle som man aldrig ser annat än när det är riktigt bra väder - hur kan det komma sig?

Får dessa hundar gå på låda som katter på vintern eller?

Lite fundersam blir man ju.. var ÄR alla hundar på vintern, när det regnar och är allmänt trist väder?

Har man inte hund oavsett väderlek?

Tydligen inte.

Det finns några som jag möter dagligen oavsett väder men det är allt en liten klick....

Stackars djur säger jag bara.

Sen finns det en hund som bor lite längre bort här.

De bor också på botten och har så klart inhägnat sin baksida och där står den här kraken och skäller på allt och alla men några promenader får den inte.

De har till och med stängt dörren så han kan inte gå in när han vill. 

Så har det varit sedan jag flyttade hit...

Illa...

Jag påstår inte att jag är en perfekt hundägare men nog fasen kommer Freja ut på promenadre och aktiveras oavsett väderlek.

Annars skulle jag inte ha hund.

Idag har vi då haft en riktigt fin vårdag trots att det blåser men man kan inte få allt.

Att ha altandörren öppen och bara gå här och pyssla är helt underbart - så underbart det nu kan vara i stan.

Visst man får fortfarande zickzacka mellan isfläckarna och då spänner jag mig  duktigt vilket i nästa led gör att jag får ännu ondare...

Nu är det dags att ta en sväng med lilla fröken Surmula!

Hur kan det komma sig att det finns folk som ska lägga sig i andras liv så till den milda grad att de inte har något eget?

Jag har svårt att förstå det där resonemanget...

Att bry sig om sina nära och kära är en sak men att hålla på och lägga sig i, att komma med lösningar på problem jag inte ens visste jag hade, att tala om för mig hur jag ska uppfostra mina barn, min hund och det värsta av allt - skapa problem pga att J är jägare och DET ska jag tydligen inte gilla eller acceptera....

Vem har rätten att tala om för mig vad jag ska gilla och inte gilla?!

Vem har rätten att styra över mitt liv?

Jag blir så arg så det liknar ingenting. 

Återigen finns det individer som stjäl energi och de ska nu avpolleteras.

Låter hårt men jag har ingen glädje av folk som bara gör mig förbannad och retar gallfeber på mig, det går inte ens att prata dessa till "rätta". 

Jag kan faktiskt tänka själv, jag är inte tre år!

Att få feedback & frågor från vänner är en sak men när vissa bara talar om för mig att det där och det där ska jag inte gå med på - då blir jag vansinnig!

Ge mig en enda vettig förklaring till varför jag skulle be J sluta jaga?

Jag skulle aldrig komma på tanken att varken be honom om det eller ens kräva (som en del då tycker) att han skulle ge upp jakten. 

Varför???

Jägare är i mångt och mycket en utsatt grupp men är det några som kan djur och natur så är det just jägare.

DE tar hand om sina hundar, ofta bättre än "vanligt" folk!

Varför jag måste tävla med Freja?

Ja jag hade det som mål förr men jag har insett att med den problematiken jag har nu så kan jag bara inte däremot är hon aktiverad och KAN mycket av både lk 1 och brukset. 

Nu får vi ju inte tävla bruks men träna är det ingen som kan hindra mig från. 

Freja kan en massa annat också som för mig tillhör vanlig vardagslydnad och som jag anser att alla hundar ska ha som grund.

Varför min stora duktiga dotter med pojkvän inte skulle få vara ensamma hemma?

Hon är snart 18 år och det är dags att stå på egna ben.

Varför då inte få ta det steg för steg med mamma som stödhjul?

Ja jösses vilka problem folk har.

Att inte låta Freja gå lös här hemma när hon fixar det?

Återigen - en lydig hund är en lycklig hund men med det menar jag inte en sk militäriskt lydnad. 

Även en hund kan ha frihet under eget ansvar...
En lydnad byggd på ömsesidigt förtroende är det bästa för alla parter.

Varför hon inte skulle få leka och busa med större hundar?

Ja de kan missa och sätta en tass på hennes rygg eller göra henne illa på något annat vis MEN det är ju inte så att jag släpper henne med vem som helst.

Ta bara idén också om att para henne och Banjo?

Visserligen skulle det säkert bli kanonbra hundar både pysiskt och fysiskt men nä, Freja ska inte ha valpar!

Gäller ju att tänka liiiite längre....

Punkt slut!

Idag väntar snart en härlig promenad med A, Bessie och Maja!
Nästan en vecka sedan vi gick sist så det är väl lite att surra om ....

Men vad som händer sen idag är något jag vet ikväll.

Jo, lilla T kommer hem!!

Sen har jag lite lagning jag MÅSTE ta tag i... går fort bara jag får tummen ur den där berömda kroppsdelen.

 Men annars ska jag nog försöka få kroppen att läka lite, den är lite väl i uppror nu... men så är det ibland och det är bara att gilla läget.

Imorgon ska jag träffa en vän och då är jag utlovad en skön promenad där jag inte gått förut trots att det ligger ett stenkast från mig.
Det ska också bli härligt! 

På fredag kommer min stora tjej M hem igen och blir kvar över helgen!
Ska bli underbart att få rå om henne lite men jag kan misstänka att de två stora kanske har någon plan där mamma inte ingår...

Veckan kommer att gå sin gilla gång i vanlig ordning men fokus ligger ändå på att få kroppen att läka i den mån det går vill säga. 

Nu är det dags att börja göra oss lite klara för promenixen!

Nu är jag riktigt arg på min M! 
Hon tror tydligen att hon kan bestämma precis som hon vill, att jag bara ska foga mig och se glad ut!
Där sket hon i det blå skåpet!
Vad hon gjort?
Ja säg vad hon inte gjort....

Här blir man superglad för att den rätta ryggan kommer fram och den här gången packas det för landet - så långt är allt ok.

MEN sen!

  Koppelpromenader!!!  

Men hallå!!!

Kan någon säga till kärringe - vi är på landet och här behövs inget koppel men jodå och husse säger inget... hm... ska nog ta ett snack med han!
Jo det gjorde han förresten när jag tänker efter så det blev små svängar utan koppel men inte alls som jag är van.
TUR säger jag bara att jag har ett flexikoppel så jag kommer lite längre.

Tydligen får man vara glad för det lilla...

Nåja det är skönt att vara på landet och nu var även min lillh K hemma och det gillar jag!   

Igår tyckte jag nog ändå att hon gick lite långt men värre skulle det bli.

Hon badar Banjo!

Var fick hon den idén ifrån? Jag bara undrar..

Jag var på väg in i badrummet för att liksom stötta honom lite men så kom jag på att det var nog bäst att hålla sig därifrån.

Inte för att Banjo såg ut att lida men ändå... det är förnedrande att  bli badad och bli av med all den goa doften som vi jobbat så hårt för att få.

Fast det verkar inte människor fatta.

Har ni tänkt på att de använder det där blöta flera gånger om dagen och säger sen att de luktar gott!
De har ju ingen aning om vad gott är!

Inte verkar de lära sig det heller...

Idag så åkte vi då in till stan igen och det brukar innebära ganska lugn dag...

men tji fick jag!
Jo en stund men sen drog hon igång med både klotång och sax i pälsen - hon var inte nöjd och sen var visst mitt skägg långt....

Precis när jag räknat med att allt var över så åker jag inte i badet också!!
Jag som hittade en så god fläck som jag inte vet vad det var men det luktade bra mycket bättre än människa.

Tyvärr är den nu borta!

Jag blev så putt på kärringen så jag har valt min lillm Amandas

rum och där tänker nog jag stanna!

   Skulle ha hängt en "Stör mig ej" skylt på dörren kanske!

Inte för att jag har så stora förhoppningar om att hon fattat men ändå...

Jag har ju lärt mig att markera rådjur och det har det visst blivit ett rejält rabalder om men den biten får M ta hand om.

Jag vill bara visa hur det ser ut när jag markerar...

De står upp på berget. 

Det är bara att hoppas att kärringen kommer på bättre tankar tills imorgon.

Inga fler dumheter nu, tack!
Visserligen hörde jag henne säga att från 1 mars är det koppeltvång men bara om man inte har 100% inkallning och det har M det är bara det att jag inte alltid lyssnar med en gång men det ska det tydligen bli ändring på.
Ja ska det bli så att jag inte får gå lös för att jag inte kommer på studs då väljer jag att lyssna med en gång!

Det är ju inte så att jag har något större intresse i dessa rådjur - vill bara visa M och H var de är för DE är minsann intresserade.

"Ååå så vackra!" kan man höra M kuttra... 

Jösses...

Nä nu ska jag se till att kärring hoppar i säng och vaknar på rätt sida imorgon.

Hoppet är det sista som överger oss!

Då var det söndag igen då.. 

Aldrig något annat än fredag och söndag!

Men idag går det traditionella Vasaloppet - får man bara inte missa!
Starten och målgången är ett måste, däremellan kan man kika lite då och då.

Jösses vad det blåste igår, trodde f*n att skallen skulle blåsa ur totalt men det var ljuvligt i solen och i skogen.

Än så länge så har jag inte stoppat ut snoken men det låter som om det blåser lite väl idag med - trist men det kan alltid ändra på sig.

En härlig lördag kan läggas till handlingarna där vi bara gjorde det vi ville!

Precis som det ska vara, inga måsten utan bara vara...

En vända upp i skogen där både J och K var med - härligt!
Freja busar som en tok med grabbarna och är totalt döv för vad jag säger när de är med...hm...

Men hon har kul och är HUND!

Det här med att vara HUND är ett litet känsligt ämne.

Jag har genom åren ändrat mycket på mitt tankesätt vad gäller hund och jag är den sista att inte erkänna det.

I vinter har jag t ex släppt lite på min kontroll över Freja i skogen, tagit bort en del onödiga kommandon som jag inte ens har en aning om varför de fanns där från början   

 Men man blir aldrig för gammal för att lära om!

Finns ingen anledning att knata runt i gamla spår om det inte känns bra men det är många som gör det av gammal vana. 

Många är så rädda för att ens tänka på att bryta ett gammalt mönster... 

stackars satar!
Det handlar inte om bara om hund utan hela livet.

 
Att våga är att leva!

För att återgå till Freja så är det en del som reagerar på att jag låter henne markera rådjur.

För att en gång för alla (förhoppningsvis) klargöra för vad som händer så gör jag det idag och sen får det räcka.

Hon markerar rådjur - ja.

Hon spårar rådjuren - ja.

EN gång har hon följt dem en bit men vänder när vi inte hänger på.

Hon skäller inte på dem, hon jagar dem inte utan bara markerar dem - klart och tydligt.

Nu är vi inne i mars så nu är även hon kopplad där vi (J) vet att det är mycket vilda djur.

Jag ser fördelen med att hon markerar eller skvallrar om man hellre vill kalla det för det.

Hon är skvallertränad, det är bara det att vi utökar hennes objekt eller rättare sagt HON gör och vi berömmer.

En trygghet i skogen att veta att hon visar oss när det är något på g.

Det gjorde även mina briarder och de var klockrena på vildsvin.

Tryggt och skönt, det ger en mer avslappnad attityd i skogen och då får vi än mer lugn.

Jag har INTE för avsikt att jaga med henne.

Jag vet att en del tror det pga att J är jägare...

förstår inte var den tanken kommer ifrån!

Han har hund att jaga med och Freja har inte de egenskaperna!

Har lite svårt att förstå varför folk och hund ska stoppas in i olika fack?
Innan vi klippte Freja så var frågan  - låter du henne gå fritt i skogen med den pälsen?

Ja det gjorde jag!
Att hon nu är klippt hänger enbart på att HON mår bättre och det är väl ändå det som räknas?

Sen att vi fick en ännu mysigare liten fröken som verkligen vill ha närhet och klarar av det i de mått hon vill utan att bli för varm är ju en bonus.

Folk har sådana problem...

Självklart underlättar den korta pälsen för mig med men jag vet ju vad jag köpte, vad jag kunde få för päls...

Både jag och Freja stoppas gärna in i facket - "tom i skallen-facket".

Detta pga att hon är blandad med pudel?!

Hm...   

Ja ibland verkar hon mer än normalt korkad men säg den hund som inte gör det?

Skulle vara Banjo då! 
Där finns mer skalle än jag sett på länge!!

Han har många strängar på sin lyra och bara bra saker.

Det ni!

Freja är inte en soffprydnad!

Freja är - tro det eller ej - en ganska krävande liten dam.

Hon behöver röra på sig rejält, hon behöver en hel del hjärngympa för att må bra och självklart får hon det och i viss mån har jag skapat det MEN hon har varit likadan sen den dag hon klev över tröskeln hemma.

Gullfian!

Hon hittar inte på bus om hon inte får sitt behov tillgodosett eller jo men inga dumma bus.

Hon drar fram alla leksaker och de bara ska ligga på mattan.

Sen var det inte så noga... bara de ligger där.

Hemma ska alla ligga i biabädden. 

Försöka få fart på Pipis är också en favvo, bråka med Banjo när vi är ute en annan, hoppa efter kopplet, bita mig i vaderna...

Hon kan den lilla råttan.

Nu börjar ögonen bli extremt tunga så det blir till att förska sova lite innan Vasaloppet drar igång.

Avslutar med en favvobild på våra goa ögonstenar på fyra ben!

Som väntat så blev det reaktioner på gårdagens inlägg - flera privata som jag behåller för mig själv.

Jag tycker faktiskt lite synd om folk som väljer att skicka ett privat meddelande och inte vågar stå för vad de tycker - sorgligt!

Det är lätt att trampa någon på tårna och det vet jag ju sen förr. 

Men återigen är det ju så att jag & alla andra har rätt att bli accepterade och respekterade som människor. 

Ingen är någon annans ägodel som man gör som man vill med!

Alla är vi olika och det finns dem som INTE kan vara ensamma och ärligt talat så lider jag med dem...

Att få vara ensam och bara får ordning på hjärnkontoret är ett måste.

Man kan inte ha folk omkring sig jämt - jag tror inte det är nyttigt men det är jag det.

Ingen som sagt att jag har rätt men jag vet vad som är rätt för mig och det är det som är viktigt för mig.

Det som är rena rama pesten är just det här när jag verkligen behöver få vara ensam eller bara med mina nära och det inte respekteras!

Har också en nära vän som har en längre tid ställt upp på en sk kompis med div saker och nu har hon öppnat munnen och ärligt sagt vad hon tycker. 

Inga elakheter utan bara som läget ligger till och den sk vännen har nu vänt henne ryggen. 

Bara så där!

Fegt så det förslår!

Det gör mig heligt förbannad!

Alla behöver både kunna ta kritik och ge kritik - det gör att vi växer som människa.

Man behöver inte vara elak och dum bara för att man säger som det är eller som man ser på saker och ting men det är alltför många som inte klara det och då fegar ur.

Så nog om det - nu är det bara att hoppas att vissa tänker till!

Lördag idag och vädret kunde, innifrån, inte varit bättre.

Solen skiner, himlen är klarblå, termometern visar +5 i solen MEN så blåser det så risken är att både Freja och Banjo blåser bort idag.

Blir till att leta upp skogen där det är lä och sen bara lapa sol!   

Annars får det nog bli en lugn dag.   

Vet inte vad jag gjorde igår men något som absolut inte var bra för idag gör det ONT, händerna lyder inte, ryggen är bortdomnad och under fötterna har någon som vill mig redigt ont placerat tusen nålar.... för att nämna något.

Men jag vet ju att det blir lite bättre om någon timme när jag fått igång kroppen lite - kanske.

Freja njuter i fulla drag. Just nu sover hon hos lillH K som kom hem igår. När vi hämtade honom så till och med pep hon vilket hon aldrig gör annars - undrar jag vad han gjort med henne...

Kan det vara att hon får tvätta både öron, bihålor och insidan av skallen utan att han blir putt?   

Hon har ju liksom en liten förkärlek för att tvätta där vi - enligt henne - inte kommer åt. Min lilla toka!   

Nu är det nog dags att röra lite på sig och med lite tur få igång den här   kroppen!

Liten varning borde sitta i pannan på mig idag - inte reta Tanten...

Ha en fin dag och blås inte bort!

Tänk att ibland är det svårt för vissa att lägga ihop 1 + 1 och faktiskt få det till 2!

Det finns vissa i min omgivning som inte verkar fatta när jag säger att jag vill vara ifred, att jag behöver "egentid".

Det är jättetrevligt och bra att jag har vänner som i alla lägen finns där, att jag skulle kunna ringa vilken tid på dygnet som helst om jag så skulle behöva
MEN jag har också ett behov av att bara få vara ensam, jag svarar inte i telefon eller på sms, jag stänger av omvärlden och det är bara jag och mina allra närmaste.

När de här perioderna kommer, har gjort i alla år och kommer troligen att alltid finnas, så är det för mig ett sätt att få läka lite.

9 av 10 gånger beror det på att jag har så ont så det finns helt enkelt inte energi för något annat än det som ligger mig absolut närmast.

Kan låta väldigt elakt men det handlar inte om jag inte är tacksam för mina vänner men att inte bli accepterad och respekterad för vad jag säger kan göra mig vansinnig!

För en tid sedan så sa en vän till mig att h*n behövde vara ensam och att h*n inte orkade med något av något slag.

"Jag hör av mig när jag orkar"

Ja, helt ok!

Jag VET att den människan skulle göra det och visst tog det tid men det får göra det.

Idag är allt som vanligt igen.

Jag kanske är lite udda  och konstig som vill vara ensam, då menar jag helt ensam, bara jag och min hund.
Men jag är sån!

Jag har behov av att få ensamma stunder, ibland längre och ibland kortare.

Men då är JAG inte riktigt frisk i skallen... enligt vissa...

För enligt "normen" så ska man visst vilja ha folk omkring sig hela tiden och speciellt om man har ont...

Ja jag har ett tillfälle när jag har ett "krav" på mina nära när jag absolut inte vill vara ensam men det finns ett och de vet om när det är och så är allt bra.

Vid dessa tillfällen är det bra att ha stor familj!

Finns alltid någon som finns där...

Jag har mobilen på för det mesta dygnet runt, mycket för barnens skull men det finns faktiskt tillfällen som jag ger blanka fan i att svara & den rätten har jag utan att bli jagad med blåslampa! 

När ska vissa fatta att jag har ett LIV, ett liv jag är rädd om, jag tänker inte köra slut på mig själv igen pga av andra - speciellt inte när det är personer som inte ger mig något tillbaka utan bara tar och tar och tar...

som räknar med att jag ska finnas tillgänglig jämt. 
Det gör jag men det finns en gräns.

 Jag är inte alltid hemma & är jag hemma så kanske jag inte alls har tid, lust eller ork att ha öppet hus.

Jättetrevligt att ha ett stort umgänge igen - det var många år sedan & jag vet att det här kommer att få reaktioner men kanske, kanske det kan få någon att tänka till också.

Med den problematiken jag har så måste jag hela tiden tänka på vad jag gör, vad jag ska göra idag, imorgon och nästa dag, vad jag måste göra för att de nära mig ska må bra och då finns inte alltid möjligheten att träffa andra - inte just då.

För mig går allt i perioder, jag har perioder men svår värk, stick i benen och axlar, nacke, rygg, armar och händer som är bortdomnade, svårt att sova.

Jag hänger inte ihop och det lilla jag klarar lägger jag återigen på mina allra närmaste! 

Jag uppskattar mer än vad någon kanske tror att mina vänner hör av sig och bryr sig men kärnan i det hela är att jag vill bli respekterad och accpeterad för den JAG är!

Det är inte så lätt att alltid behöva välja bort saker som jag vill göra men jag måste, jag måste vara "egotrippad" i vissa lägen. 

Så är det bara och kan man inte ta det - ja, vad ska jag göra åt det?

Jag har några personer i min vänkrets som INTE kan vara ensamma, som inte kan åka eller göra något helt själv, inte vara ensamma en kväll hemma....
Jag lider med dessa personer.
Det gör mig ont för i min värld - rätta mig om jag har fel - så kan det bara betyda att man inte trivs med sig själv & DET är kanske något man skulle jobba med då...

Tänk vilken fasa att inte kunna stå ut med sig själv??

Hm...

 För att kunna älska någon annan så måste man börja med sig själv.

En riktig klyscha men så sant!

Nu ska väl den här otacksamma kärringen ta och ta tag i dagen.

Helgen står för dörren och ingen vet vad som händer då!

Ha det gott & njut av lite ensamhet ibland - det gör bara gott!